LÖRDAGS EFTERMIDDAG
Jag prövar något nytt och skriver ett ord utan att veta vad nästa ska bli. Låter det löpa. Klockan är 11 en lördags förmiddag i februari, och den där speciella känslan jag alltid får på lördagar när jag är hemma och klockan börjar glida över tolvslaget – och barndomens inre prärie öppnar sig bortom det man ännu inte riktigt kan överblicka. Prärie, i det här avseendet som i barns förväntan på spänning och äventyr…vad är det för välbehag som kommer över mig? Kanske ett eko från när mina lärarföräldrar under helgerna var lediga, och när pappa körde mig till tennis eller handbollsträningen på Hagadal i Hultsfred och högtalarna vrålade ut Hooked on a feeling med Björn Skifs medans vi ungar kutade runt som dårar. Sedan komma hem trött efter träning och lek, känna varma doften av bakverk som morsan förberett inför att jag och farsan skulle kolla Tipsextra. På någon fotbollsåker av lervälling skulle Ipswisch spöa Stoke på bortplan i hellregn medans spelarnas polisonger hängde som blöta stickade lovikavantar efter snöbollskrigen på Lindblomskolans skolraster. Sedan det där plinget ur TVn när Kevin Keegan åter straffade det på den tiden eviga looser gänget City från Manchester. Jag vet, lite romantiserat, men minnet är relativt.
Kanske sitter denna lördagskänsla kvar i kroppen från barndomens 70-tal. Förmodligen har den hängt med genom alla relationer och platser jag varit på. Livets alla kapitel. Så bra att jag börjar förstå lite bättre.
Jag sneglar ned på min cello som fodrande står på kant på golvet alldeles bakom mig, jag ska strax börja öva. Min cello som jag haft i 10 år är byggd av två bröder i något förmodat eländigt kyffe i Neapel för 229 år sedan. Min barndoms lördagar ligger 50 år bakåt i tiden. Inte så väldigt stor tidsdifferens faktiskt, i alla fall inte om man jämför med de tidshorisonter jag studerar på universitetet. Cellon är byggd som en individ långt innan serietillverkningen av instrumnet startade under mitten 1800-talet. Det finns inte en rät vinkel, det mesta är lite snett och vint just för att instrumentet byggdes som en egen individ, det finns alltså ingen cello som ser ut exakt som min. Det finns heller ingen människa som är som jag, sned och vind lite sådär generellt. Detta talar till mig. Först måste jag acceptera att jag är lite sned på mina ställen i relation med mig själv, vänner, familj och kollegor för att sedan förstå och acceptera att andra är det också. Detta är inget fel, det är precis som det ska vara. Förväntan att vi ska vara på ena eller andra sättet, och rädslan för att någon ska dra ned brallorna på oss är fortfarande bland det värsta som finns och som styr stor del av våra liv. Förbannade förväntningar.
Men om man har lite flyt genom ögonblickets försyn vid något tillfälle ibland, kan man få syn på detta andra, och ge sig själv gåvan att ta det där sköna steget tillbaka och döma sig själv eller andra, lite mindre hårt.
Det där med lördagseftermiddagar kanske inte är så himla fel ändå, och det finns kanske en så kallad övre mening med att det liksom hänger kvar 50 år senare.
Jag borde öva idag. Jag borde plugga inför en massiv tenta om 2 veckor. Men, jag tror jag struntar i allt det. Ok, jag måste gå ut med mina små änglar, det kan jag inte tumma på. Men därefter ska jag ägna mig åt lördagseftermiddag och ta för mig, släppa efter och möta den där varma känslan som fortfarande silar fram genom livets lövverk. Min favoritburgare, en semla och någon kass alien eller Hitler-dokumentär medans jag dåsar i soffan. Sen får det bli som det blir. Det kommer alltid en dag morgon när jag kan springa ikapp med saker och ting eftersom jag är så jävla begåvad.
Jag behöver i alla fall inte springa runt i lervällingen i nord-östra England för 47 år sedan med blöta hundöron hängande på sidorna och få vadbenet avsparkat av en back i Stoke.