CELLO
I
Med längtans dialekt
så låter jag
bakom varje ensemble finns vi två som behövde varandra genom cellons kropp och själ
II
Genom vänskap kom du
ouppnåelig där i hörnet med din lilla kropp mot min stora
beundrar var dag steget ur etuiet
måste höra du är där
III
Hinner tänka innan Wigmore entré opus 133
fyras drömmar nådde fram med Beethoven nu i våra händer
medan magikern bland oss skyddades av vår ed
är minnets vy från Ben Nevis vardagens gissel
IV
från min stela botten svarar Nimrod
– jag såg dig
vi försvarslösa tänder gemenskapens eviga fyr
på andra sidan havet nedanför din veranda färdas vi nu för all tid i forsen vid din sida
V
Fullsatta förväntningar dånar från salen
väntar med the man from the mountain
det förbannade hängslet är trasigt när vanställda klor sliter sönder klockan
kvinnan bakom gråter för oss
du är rädd och vet inte var du är
T skulle stannat
the man from the mountain vet inte
ingen vet
sista konserten här till slut
hängslet redo
din hälsning tystar när du berättar du är på väg
ber de unga finna framtid
det är inte inslaget från din brutna vinge som gör Tannhäusers horninsats perfekt
det var magin när din hand vilade över oss alla
VI
efter ett liv med Shostakovich kvartetter och resor i det väldiga landet bland vanliga människor
innan undergången
den enskilde individens acceptans om sin egen obetydlighet att det enda livet kommer levas utan varaktig lycka – kan vi möjligtvis ana i ögonblicket mellan den vackraste melankoli och den skräckslagna rädslans paranoida barbari
för övrigt förstår vi överhuvudtaget ingenting
VII
Fingrarna uppfattar musiken med minnen från Karelens röda vatten i djupa taigan ovan Volgas oändliga solrosfält
jag vet när Borodinkvartetten spelar Beethovens långsamma e-moll
kvartettcellist ska det stå på stenen