ONDSKAN

2024 är jag tillbaka på Höga kusten. 

Sist satt jag här som 2-åring en sommar 1970 med min pappa i en gunga. Ett foto talar om att det hänt.

Vetgirighet och intresse för all historia uppdaterar min kunskap om varför denna del av Sverige är unik i ett globalt perspektiv; förstås isen och vattnet genom miljontals år. 

Den rödaktiga Nordingrå graniten sträcker ut sig till det omedelbart bråddjupa havet nedanför de vidsträckta klapperstens fälten. Allt sammantaget ett landskap olikt något annat. Skuleberget, en av våra National parker, ligger också här.

Just detta berg berättade varje sommar från baksätet i pappas mint-gröna SAAB, att det bara var en timme kvar upp till det lilla röda huset på berget; till stenarna vid havet, armborsten och berättelsen om djungel-Jim. 

Nu, juli 2024 och jag åker inåt landet. 

Vill se bålberget. 

Detta var socknens avrättningsplats där man 1675-1676 avrättade 71 oskyldiga kvinnor. Tänker inte så mycket mer på det under bilresan dit, men noterar med stegrande omedveten olust de öde husen samt de hus som snart kommer vara övergivna vid de intilliggande djupa vattnen och de djupa granskogarna som klättrar på de branter miljontals år av kraftig landhöjning har karvat ut. Nu är landskapet oregelbundet och dystert bestrött med de döda och utdöende husen. 

Stannar bilen, det är 400 m att vandra till en berömd minnessten. Efter 100 m plötsligt i en glänta ett stort vitt kors med namn och ålder på ca 20 kvinnor från en av socknens tre församlingar. Så ytterligare 2 kors med lika många namn innan en platå med milsvid utsikt.

Med röd text ristat på ett imponerande granitblock står: 

HÄR BRANN HÄXBÅL 1675

KVINNOR DOG 

MÄN DÖMDE 

TIDENS TRO 

DRABBAR MÄNNISKAN 

En annan mycket enklare uppsatt skrift uppmanar nutidens människor att inte grilla korv just här av respekt för platsen. 

Vandrar nedåt. Dyster. Via QR-kod vid parkeringens informations tavla laddar jag ned 4 korta berättelser och beskrivningar. På väg till Torsåkers kyrka klarar jag av att lyssna till 3 av dem innan jag får nog. När jag kommer till denna gudomligt vackra plats där samma kyrka fortfarande ligger som den 1675, grips jag av det ljudlöst otäcka. 

I just denna kyrka gavs 71 kvinnor nattvarden och insåg därmed att den mardröm de befann sig i inte skulle sluta med annat än deras död. Det heliga rummet fylldes med kvinnornas dödsskrik innan de med mäns våld föstes 7 km upp till berget där många hundra människor fick se sin granne, fru, dotter, mamma eller mormor avkläs och föras ned i stupstocken och huvudet avhugget med en yxa. Därpå lades de huvudlösa kropparna och huvudena, medans bergstoppen enligt vittnen färgades röd av blod, på högar av granris där kropparna sedan brändes. Det som återstod sänkte byns män uttryckslöst ned i den intilliggande lilla skogs-stjärnen. 

De s k Nordingrå gossarna, 18 respektive 16 år gamla, också kallade visgossarna, utgav sig för att kunna identifiera häxor genom ett osynligt märke i pannan, djävulsmärket. Det visade att kvinnorna knullat med djävulen på Blåkulla. Bara gossarna kunde se märket och de fick betalt av kyrkan för sin tjänst. De kvinnor som pekats ut åtalades sedan för häxeri. Häxprocessen varade i Sverige 1668-1676 och mördade ca 300 kvinnor varav 71 på denna plats. Plötsligt börjar jag må fysiskt illa. Vill härifrån och aldrig tillbaks. Denna oskyldiga utflykt förvandlas till något som griper mig starkare än upplevelsen av några av nazi-Tysklands koncentrations läger. Allt slås ihop. Den döda bygden och dess ihåliga hus, samma kyrka då som nu i den gudomliga slänten ned mot vattnet. Djävulen själv står fortfarande där bakom solljuset och skrattar medans den ensamt kalla vattendroppen rinner ned längs min ryggrad. 

När häxprocessen plötsligt bara upphör efter några år upplöses den kungliga trolldoms kommissionen och slutar resa runt landet och sprida skräck. Vad händer med en bygd där så många kvinnor på så kort tid bara ryckts bort. Vad hände med de som blev kvar och generationerna efter; barn och män som i vissa fall hade angivit sin egen mamma, syster och maka. Vad hände med arvet i jorden, luften och landskapet. Lever det kvar här någonstans i skuldens nedärvda mörker, eller finns inget kvar.

Jag förstår nog att det inte är denna ondska som gapar ur de öde husens fönsterramar och de svarta rummen där bakom, men jag skulle vilja fråga hur man är kyrkoherde idag i Torsåkers kyrka när en av ens företrädare varit kyrkoherde Johannes Erici Wattrangius 1675. 

Av filosofisk självbevarelsedrift undrar jag om jag behövde denna upplevelse idag eller om den bara gör mig ont när jag förnam kall ondska.
Jag står där och stirrar på kyrkan medan jag fryser. Jag vill vara en bra människa.