TORIN OCH SIGRID

För tusen år sedan visste den grönländske vikingahövdingen Torin att han aldrig skulle återse Sigrid den vittbereste igen 

Han hade gått på grund efter en storm i havet alldeles utanför hennes gård, de överlevande i besättningen hade vandrat med vad de kunde bärga från skeppet tills benen inte bar dem längre 

när han vaknade låg han varmt i det som var hennes stall 

tre månvarv senare hade han återhämtat sig, lagat sitt skepp och som ensam kvar var han tvungen återvända innan vinterstormarna

de långa årorna skulle sättas i havet och ta honom tillbaka till hans gård på andra sidan vattnet

Men hans hjärta skulle för alltid ligga kvar intill henne i deras loft, hon som hade räddat hans liv och erövrat hans hjärta, sitt livs viktigaste tid hade han spenderat här med henne

han skulle nu gå vidare men aldrig glömma 

avskedet blev år noll för honom och han hade varken förhoppningar om eller vilja att gå vidare, för trots storleken på skölden och längden på svärdet skulle han aldrig klara se när hon måste leva vidare utan honom 

det måste hon, det var det hon alltid hade gjort och därmed blivit tidlös, den vittbereste 

hon har hans trofasta och eviga vänskap, och skulle hon någonsin behöva hans lans skulle han alltid finnas där, det hade han lovat 

i skydd av mörkret kommer han varje höst segla sitt skepp tillräckligt nära bara för att se att allt är bra

det visste de båda