TUSEN ÅRS SAKNAD
I
du är nyskapande fantasifull spännande humoristisk med alla dina berättelser som flödar när du har roligt berätta från början till slut men väj inte dina möten med döden då vi behöver tröst känna att vi inte är ensamma berätta om alla du hatar för att det är roligt skriv om det du vet mycket släpp lös det aldrig döende barnet i den vuxna mannens kropp, själ och erfarenhet din fantastiska barnslighet ska vräkas ned på papper när det rinner till men för Guds skull berätta om de två som älskar varandra över alla barriärer då ska vi älska prata och bli konst
II
om du visste att det skulle ta ett halvt sekel för mig att komma och leta efter dig du väntade en man som fanns i framtiden, men när du fann honom vill han inget hellre än att resa tillbaka till dig vid väderkvarnen ingen annan omöjlig kärlek är märkvärdigare än vår, och vår kärlek kommer finnas kvar på jorden så länge någon av oss andas när vi båda är borta försvinner den från jorden och går upp i allt evigt som varit men så länge jag lever kommer jag aldrig ge upp det omöjliga i att få fatt – i vår framtid
III
och till sist träffade jag honom han som skulle varit mannen i mitt liv, som jag skulle älskat, levt, upplevt, utvecklats med han jag skulle blivit symbiotiskt beroende av i jämlikhet, ömsesidighet och självständighet han jag skulle burit och själv låtit mig bäras av han jag skulle varit oändligt stolt över och själv gjort stolt han jag skulle haft ett lyckligt kärleksfullt liv med, stort och vackert som livet borde ha varit
IV
inget annat utmanar som tid med dig fryser när lungorna krymper minns bardomens feber det fria fallet genetiskt nedärvda minnen från livet i trädkronorna som primat alla visste den som föll miste livet var är vår trädkrona vår vackra gren nära himlen
gruskornet skymmer min sikt
V
det förljugna gömmer kall murken botten i lukten av en potatiskällare alla glömt bort en vilse råtta letade sig in för länge sedan men hittade nog aldrig ut nu den dunkla lukten av osynligt kadaver av någons förfall
VI
tittar ut från fönstret ser den väldige kentauren rida hetsigt fram och tillbaka längs horizontens rand hovarna smattrar oregelbundet har inte bestämt sig för att rusa till eller från trots avståndet syns de galna uppspärrade brunröda ögonen medan andedräkten frustar ur vidöppna näsborrar Kentaurens bröstmuskler blänker i morgondiset likt uppspända stålplåtar som spricker när som helst mellan bakre benen syns blodådrorna på den spränghårda lemmen måste komma före den andre kentauren vars oemotståndliga behov är ännu större än mitt
VII
jag har bombat kratrar och frammanat vallgravars trollcirklar runt dig när jag lovade ge frihet vad kan jag erbjuda, närhet och kärlek genom ord och enstaka stunder vilket ynkligt erbjudande för de som förtjänat mer mitt system slås ut när någon närmar sig det jag drömmer om men inte når svarta sjukan dödar mig jag orkar inte vad som helst, men inte den vad som helst utom den kompromisslösa kärlekens avgrund så avlägsen den varma oljelampans sken med den desperata tillfredsställelsens tröst i kroppen sätter jag mig leende med ryggen mot alla fönster och skiter i allt jävla mörker utanför det är ändå ingenting mot mörkret på min sida glaset
VIII
det är för att du spunnit kärlekens finaste trådar runt hjärtats rot som de inte går att tvinna loss
dess yta det känsligaste av känsligt klarar inte att någon kommer nära om så bara genom inbillningens igenväxta labyrinter
att inte ligga intill hjärtas rot dödar mig när mitt hjärta hamnar på landsvägens asfalt en regnig natt i november
vore jag annorlunda kunde jag hantera det
men vore jag annorlunda hade vi inte haft våra minnen
IX
snön gnistrar ytterligare några ögonblick över Båvens istäcke tills solens sista strålar inte längre orkar över horisontens tall toppar
nu är det allvar
kylan som omedelbart ersätter himlens ljus drämmer till som en slägga när underjordens kalla skuggor ljudöst kliver fram
jag gör vad jag kan med lukten av stearinljus i knastret av vedens glöd
tillsammans kämpar människa och eld medans fönstrens glas bågnar av trycket utifrån
jag längtar efter att åter bedöva skräcken med vars hjälp jag till sist somnar med ryggen vilande mot ytterdörren
drömmarna jag inte kommer minnas berättar förgäves att mörkret inte kom utifrån
det är jag själv som bär mörkret och du duckar klokt i tystnad
X
utanför är det alldeles vindstilla när sjöns rykande dimma täcker horisonten rimfrosten gör ekens grenar till is fingrar som befallande pekar ned mot frusna moder jord
håll ut alla vi härnere som snart ska vakna till liv igen det frusna ska ge vika då himlens värme väcker första nyfikna rörelsen i beundran över våra vackra färger när värmen återvänder ges vi ännu en chans att hålla kvar kärleken i våra kupade händer och hjärtan
XI
kravlar till sist ur grytet när ljuset utifrån spelar på väggen blir omsluten av ljumma vårvinter vinden och bländas av solens blixtar på vattnet med det frusna gräset under mina nakna fötter rösten i vinden viskar på människors alla språk – vi kommer alltid finnas här, minns detta nu när nästa årstid för med sig livets förändringar
XII
några av mitt livs finaste ögonblick har jag haft med morfar på stenarna, med min nyfödda dotter i armarna, och när du välkomnat mig med ditt kärleksfulla ansiktes sken när jag lämnar detta jordeliv är dessa ögonblick de jag vill minnas allra sist
XIII
sitter på det långa tåget norrut det förväntade skedde livets hand uppenbarade sig visade exit inget motstånd ingen dramatik ingen ånger de bakom kommer förstå kunde inte ske annorlunda lycklig för allt fantastiskt endast en sak – ogjord tåget kommer stanna var här längesedan med er på andra sidan horisonten fjällrisets lukt mossan och lavan tundrans stenar vinden för blicken bortom berg i fjärran länder omfamnar som inget annat det är dags överlämnar mig vandrar rakt ut det ogjorda finns på nästa plats låt mig komma ikapp denna enda gång tänd oljelampan så jag ser var du är viska mitt namn så jag hör dig nu kommer jag till dig